Ju-jutsuns historia
Av Jan Malmstedt
Ju-jutsuns historia
Var ju-jutsuns historia börjar, beror på hur långt tillbaka i tiden man vill gå. Det brukar sägas att den indiske buddhistmunken Daruma, som på 500-talet förde zen-buddhismen till Kina, utövade ju-jutsu. Säkerligen har många grundläggande principer och tekniker i ju-jutsu hämtats från Kina till Japan. Men att ju-jutsu har några av sina rötter i Indien och Kina är inte detsamma som att man utövade ju-jutsu. Inte förrän långt senare får avancerade system av huvudsakligen obeväpnade kamptekniker detta namn i Japan.
Bujutsu – kamptekniken
Under inbördeskrigens tid i Japan utvecklades en rad kampkonster till fulländning. Den japanske yrkeskrigaren, samurajen (av verbet samurabu = att tjäna någon; samurajen var sin herre obrottsligt trogen) ägnade sig från barndomen att lära sig och ständigt förbättra dessa kampkonster, både beväpnade och obeväpnade. Samurajen behärskade i krigstid framför allt bågskytte till häst och svärdet, det böjda tvåhandssvärdet katana, smitt av två sorters stål och vasst som ett rakblad. Men han var också en mästare med pilbågen, spjutet, stridslien och en rad andra vapen, somliga mindre och ibland dolda.
Samurajen utbildades i den skola (ryu) som föredrogs av den klan han tillhörde. Varje skola hade sina tekniker för den beväpnade eller obeväpnade striden, även om olika skolor kunde specialisera sig på vissa vapen. Ett sammanfattande namn på de arton främsta kampteknikerna var bugei juhappan (bu = kamp eller strid, gei = teknik, juhappan = arton; gei är synonymt med jutsu). Krigarna kallades bushi (shi = man). Träningen bedrevs till stor del i fastställda former (kata) som möjliggjorde extrem förfining av teknikerna (waza), vilket också möjliggjort att teknikerna kunnat bevaras ända till nutid i oförändrad form. Striden på slagfältet utkämpades i rustning, och närstriden kunde övergå i brottning, ”yoroi kumiuchi” (brottning i rustning).
Framför allt i strid med svärd hamnar man ofta på så nära distans av svärdet inte längre fungerar. Man behöver också tillgång till tekniker för avväpning och fasthållning. Även här finns en del av ju-jutsuns rötter, men någon ”mjukhet” kan inte tillämpas i närstrid mellan två till tänderna rustade krigare, dessutom iklädda tunga rustningar.
Även om obeväpnade kampteknikerna ingick i de flesta ryus ”kursplan” betecknades de ursprungligen inte som ju-jutsu. Begreppet ju-jutsu började användas först sedan den långa perioden av inbördeskrig brutits av generalen Toyotomi Hideyoshi och shogunen leyasu Tokugawa inledde en fredlig period i Japans historia. Shogunen var militär befälhavare medan kejsaren i huvudsak enbart hade religiösa och ceremoniella uppgifter. Det samhällssystem som utformades i och med Tokugawa-epoken omkring år 1600 var en hårt kontrollerad militärdiktatur.
När Japan under detta system blev fredligare, förbjöds alla utom samurajklassen att bära vapen. Samurajerna fortsatte att träna sina kampkonster även sedan de hängt av sig rustningen samtidigt som de upprätthöll samhället administrativt. Samurajens rättigheter och skyldigheter är svåra att förstå för den som lever i ett modernt samhälle: samurajen kunde fungera som både polis, domare och bödel i samma moment och i ett svärdshugg avrätta en person som förolämpat honom. Samurajen styrdes å andra sidan av ett komplicerat moraliskt och etiskt regelsystem, bushido (krigarens väg). Han strävade under inflytande av zen-buddhismen att träna sina kampkonster som ett sätt att förfina sin själ; zen-buddhismen anser nämligen att den mentala utvecklingen främjas av vissa rörelser. Som den adelsman han var, ansåg han att det ofta var skamligt att behöva dra sitt svärd i självförsvar och använde istället ju-jutsu tekniker. Det är i detta mer fredliga samhälle som ju-jutsu i mer modern bemärkelse börjar utvecklas, även om många tekniker var helt oförenliga med den nödvärnslagstiftning som gäller i dagens Sverige.
Likheter med västerländsk kampkonst
Likheten mellan den japanske riddarens vapen och stridskonster, hans lojalitet mot sin herre och förfinade uppträdande har stora likheter med den västerländske riddarens; samurajen var helt enkelt en japansk riddare. Under senare tid har man i Europa också med ledning av bevarande, ofta väl illustrerade, skrifter rekonstruerat och studerat de västerländska motsvarigheterna till samurajens kampkonst. Helt naturligt finner man att vapenteknikerna liknar varandra, men också de obeväpnade teknikerna: kampsituationerna och kämparna anatomi leder till likartade angrepps- och försvarstekniker. På många håll tränas också dessa västerländska kampkonster på ett sätt som liknar budoträningen. I stora drag kan man konstatera att riddaren och samurajen behärskade liknande vapen och tekniker, men att samurajen på ett annat sätt än sin västerländske kusin präglades av en filosofisk och religiös hållning till utövandet av sin kampkonst och av en extrem auktoritetstro. Detta har haft det goda med sig att många av de japanska kampkonsterna kunnat nedärvas generation efter generation och i ser dag likadana ut som för många hundra år sedan.
Klassisk ju-jutsu
Samurajen tilläts att fortsätta att bära sitt svärd – eller rätteligen sina två svärd, den längre katana och den kortare wakizashi, även sedan fredliga förhållanden inträtt i Japan och adelsklassen fortsatte att utbilda sina söner i kampkonstskolorna. De obeväpnade teknikerna syftade nu ofta till civilt självförsvar och begreppet ju-jutsu framträder under 1500-talet som en egen gren inom dessa skolor. Andra skolor som enbart ägnar sig åt ju-jutsu förekom också. Teknikerna skilde sig dock starkt från skola till skola. Somliga skolor lade tyngdpunkten på kasttekniker (nage waza), andra på ledbrytningar (kansetsu waza) och fasthållningar (katame waza) och somliga på slag och spark (atmi waza) samt attacker mot känsliga nerv punkter (kyusho waza).
Om man ska vara noggrann, är ju-jutsu således egentligen ett samlingsnamn på kampkonst utan vapen. Syftar man på de klassiska skolorna får man tilläga att det också kan innefatta mindre ofta dolda vapen. Hur teknikerna ser ut, beror på vilken skola man talar om, t.ex. Kito ryu ju-jutsu, Tenjin Shinyo ryu ju-jutsu eller Hoki ryu ju-jutsu. Att översätta ”ju” med ”mjuk” torde vara berättigat såtillvida att man naturligtvis i varje kampsituation försöker nå största möjliga effekt med minsta möjliga kraft och att man därför gärna utnyttjar angriparens rörelsekraft. Men, som en av de tidigaste japanska introduktörerna av ju-jutsu i Europa, Sada Uyenishi skriver – ju kan närmast översättas i bemärkelsen mjuk i motsats till svärdets stål. Andra översättningar, som var och en beskriver olika aspekter av ju-jutsu, är ”flexibel” eller ”ädel” och syftar på att hemligheterna i ju-jutsustilarna var förbehållna de adliga samurajerna.
Klassisk budo
Den klassiska budoträningen var som nämnts nära knuten till zen-buddhismen. Denna lärde att även en fysisk aktivitet kan fungera som meditation, där man genom koncentration och ständig övning blir mer medveten om sin omgivning och därför ökar förmågan till intuitivt handlande. Man började i stället för bugei eller bujutsu tala om att träna budo (do=väg, alltså kampens väg till buddhismens självinstinkt och förståelse för de kosmiska sammanhangen). Denna budo ska betecknas som klassisk budo i motsats till den moderna, idrottsinriktade budon.
Modern budo
Det japanska samhället stod stilla under nära 300 år. I slutet av 1800-talet öppnades det – under västerländsk påtryckning – och militärdiktaturen, shogunatet, avskaffades. Japanerna med sin tradition av att låna kulturella element samt utveckla och förfina dem blev snabbt ytterst västorienterade. De gamla kampkonsterna upplevdes inte längre som värda att träna. Bland de kampkonster som var på väg att försvinna var ju-jutsu. Som tur var överlevde emellertid några ju-jutsuskolor och drog inte minst till sig gästande västerlänningars intresse, kanske därför att den moderna idrotten nu börjat växa fram, särskilt i England och USA. Bland de ju-jutsuskolor som fanns kvar i slutet av 1800-talet kan särskilt nämnas Kito ryu och Tenjin Shinyo ryu, som studerades intensivt av en yngling vid namn Jigoro Kano. Ur dessa skolor samt ur andra ju-jutsusystem sammanställde han sitt eget system, som ursprungligen kallades Kano ju-jutsu omväxlande med Kodakan judo. Kano, lärare till yrket, tänkte sig sin ju-jutsu eller judo närmast som ett sätt att bevara ett traditionellt kulturarv och utveckla ett nytt gymnastiksystem för t.ex. skolor.
Västerlänningar i Japan – bland annat engelska officerare – lärde sig omkring sekelskiftet 1900 ju-jutsu och andra kampkonster. Japanska ju-jutsumästare besökte USA och England och slog sig ner i bl.a. London. Omkring sekelskiftet verkade många ju-jutsumästare även i Frankrike, Tyskland och andra europeiska länder. I Japan förvandlades samtidigt flera av samurajens kampkonster, vid sidan av ju-jutsu framförallt fäktningen (kendo) till moderna idrotter – modern budo. Engelskans härmning av det japanska uttalet resulterade i stavningen jiujitsu. Uttalat på svenska blir det senare ordet emellertid långt från det japanska uttalet och den korrekta transkriptionen är därför ”ju-jutsu” (om man ska vara noggrann med betoning på första stavelsen).
Ju-jutsu i Sverige från 1904
År 1904 utbröt krig mellan Japan och Ryssland. Det slutade med seger för Japan. Svenskarna såg en mindre nation besegra en väsentlig större fiende, till på köpet en svensk ärkefiende. Japanintresset i Sverige blev därför stort. Redan 1904 beskrevs ju-jutsu i Svensk dagspress och idrottspress som en dramatisk effektiv självförsvarsteknik, men också som en form av fysisk träning. Därmed hade man presenterat huvudinriktningen för den moderna ju-jutsun, kombination av självförsvar, motion och idrott (även om tävlingsinslagen har tillkommit långt senare).
En svenska sjukgymnast, boxare och idrottsman, Viking Cronholm, hade flyttat till Sydafrika under 1900-talets första år. Han fick där lära sig grunderna i ju-jutsu av en engelsk officier. Tyvärr är det okänt vilken ju-jutsuskola denne officier hade studerat. Sannolikt var det Kano ju-jutsu, den stil som senare fick heta Kodokan judo, men för hundra år sedan såg mycket annorlunda ut än dagens judo. När Viking Cronholm återvände till Sverige gav han sina första uppvisningar och självförsvarskurser i början av 1908. Cronholm fortsatte sina studier, som han själv beskriver det, ”för några av denna världens stora och några japaner, snabba hårda gossar som kunde sina saker”. Med största sannolikhet syftar han på engelskamannen Barton, som studerat ju-jutsu och utvecklade ett eget ju-jutsusystem och de japaner som öppnade ju-jutsu skolor i London. Vidare sägs han ha studerat för japanerna Saito och Ohashi, mest kända för att ha gett ut läroböcker i ju-jutsu.
Cronholms första demonstrationer av ju-jutsu i Stockholm blev enormt uppmärksammade och han möttes med ett stort intresse av de främsta idrottsledarna i Sverige. Cronholm ägnade sig under resten av sitt liv att utbilda militärer, poliser, väktare och andra uniformerade grupper i närstrids- och självförsvarsteknik. Han demonstrerade gärna sin ju-jutsu i idrottsföreningar. Genom Cronholms insatser blev ”jiujitsu” ett känt begrepp i Sverige. Genom att så många människor fick lära sig hans tekniker kom ju-jutsu inte heller att omges med den mystik, som ofta kännetecknar modern budo.
Det måste understrykas att Cronholms ju-jutsu aldrig utvecklades till något idrottsligt system eller tränades systematiskt och i större skala i några idrottsorganisationer. Den ju-jutsu Cronholm utövade har dock många likheter med dagens och många av de tekniker han lärde ut, tränas även i dag: kote gaeshi, ude osae och waki gatame tillhör alla ju-jutsuns klassiker. En av Cronholms paradtekniker ”mot mannen med pistol eller revolver” skiljer sig inte särskilt mycket från en av Ju-jutsu Kais viktigaste tekniker, o soto osae. Cronholms personliga favorittekniker kallades ”kyssgreppet” eftersom den var särskilt lämpad att användas av kvinnor mot ovälkomna uppvaktningar och är för övrigt en variant på en annan av Ju-jutsu Kais tekniker (livtag framifrån under armarna, tate hishigi).
Viking Cronholm hade ”kolleger” i många europeiska länder som ungefär samtidigt introducerade ju-jutsu. Han hade också kolleger i Sverige. Den tidigaste och mest aktive av dessa var Alex Weimark, skicklig boxare, som drev ett välkänt motionsinstitut i Stockholm och hade utbildat sig i ju-jutsu i London 1917. Nämnas kan också polismannen Arthur Lidberg, som torde ha varit elev till Cronholm och ledde självförsvarskurser, och Ernst Wessman, som under 1930-talet framför allt lärde kvinnor självförsvar. Majoren Einar Thunander undervisade på polisskolan och gav ut en brevkurs (!) i ”jiujitsu”.
Viking Cronholm var aktiv, bland annat med uppvisningar, ända upp i 75-årsåldern. Han avled 1961 i en ålder av 87 år. Viking Cronholm var en föregångsman även så till vida att han gärna lärde ut ju-jutsu till kvinnor: hans hustru Ester medverkade vid uppvisningar. Genom Cronholms insatser blev ju-jutsu den budo som har den utan jämförelse längsta historien i Sverige. Viking Cronholm erhöll postumt 10:e dan i ju-jutsu 1999.
Modern budo till Sverige
År 1948 kom den första judoutövaren, Jacques Rigollet, till Sverige och började instruera en mindre grupp i Stockholm i judo och ju-jutsu. Nu såddes de första fröna till den moderna budon i Sverige. Några år senare började Carl Marten, en tjeck med svart bälte i judo och ju-jutsu, undervisa. Carl Marten var den förste högt kvalificerade instruktören av ”modern” typ som var verksam i Sverige. Många av de äldsta pionjärerna i dagens ju-jutsu fick sin första skolning hos honom. Särskilt betydelsefull för den moderna budons framväxt var Gerhard Gosen, 2 dan judo, som kom till Sverige 1957 och inledde en avancerad judo- och ju-jutsuträning.
I slutet av 1950-talet hade ett stort antal judoklubbar växt upp i Sverige. År 1960 bildades Svenska Judoförbundet. Året därpå anslöts Svenska Judoförbundet till Riksidrottsförbundet. I mitten av 1960-talet började man träna även andra budoarter i Sverige, aikido, karate och kendo. Inom Judoförbundet lade man allt större vikt vid självförsvarsträning och ju-jutsu inom ramen för judo. Ju-jutsu fick emellertid efter hand en allt starkare egen identitet. Under senare delen av 1960-talet fick de olika budoformerna egna sektioner och ju-jutsu (dock fortfarande stavat ”jiujitsu”) fick en sådan sektion. Kurt Durewall, som ända sedan 1940-talet intresserat sig för ju-jutsu, och som för den i USA bosatte japanen Kiyose Nakae som förste svensk graderats till svart bälte i ju-jutsu, blev sektionens ordförande. Kurt Durewall, Stig Bergman och aikidoutövaren Jan Beime utformade grunderna för ett nytt ju-jutsusystem. År 1970 lämnade dock Kurt Durewall både sektionen och Judoförbundet för att bilda ett eget förbund med sin egen inriktning, som efter hand utvecklades till en egen stil med namnet Durewall-systemet, samtidigt som han bibehöll stavningen ”jiujitsu”. Stig Bergman, som varit instruktör tillsammans med Durewall, blev nu ordförande i sektionen och Hans Greger blev sekreterare. Den nya sektionen införde stavningen ”ju-jutsu” för att skapa en ny profil på verksamheten.
Ju-jutsusektionen
Ju-jutsu hade nu återskapat en identitet som den äldsta, obeväpnade budoarten och fått en plats i den svenska idrottsvärlden. Samtidigt anpassades systemets tekniker till vad som är förenligt med den lagstiftning som gäller i dagens Sverige. Avancerade, för självförsvaret knappast användbara, tekniker fanns dock kvar och tränas för ”konstartens” skull. Hans Greger, som börjat sin budoträning inom judo, fick i uppdrag att fortsätta uppbyggnaden av ett nytt ju-jutsusystem. Redan 1971 kom ett kompendium för gult bälte enligt det nya systemet och därefter snabb följd orange, grönt och blått kompendium. 1976 kom den första kompletta boken i ju-jutsu med tekniker från gult till brunt bälte.
Ju-jutsu började också söka sig internationella kontakter. Mest betydelsefull var kontakten med fransmannen Raymond Cocatre. Hans Greger och hans närmaste träningskamrater gjorde täta besök i Paris för att träna och lära känna Cocatres stil, som därmed fick ett visst inflytande på innehållet i det nya graderingssystemet.
År 1973 kunde Hans Greger i ännu högre grad sätta sin prägel på ju-jutsuns utveckling i och med att han blev ordförande i ju-jutsusektionen. Utvecklingen av ju-jutsuns teknik blev mycket stark under 1970-talet, men antalet utövare var fortfarande ganska litet. Tillväxten ökade dock under de följande decennierna, inte minst sammanhängande med en omfattande instruktörsutbildning och uppmuntran till utövare att starta egna klubbar. När Svenska Budoförbundets ju-jutsusektion skulle organisera klubbar med andra ju-jutsusystem kunde sektionen inte hävda någon stil som sin egen. Lösningen blev att Svenska Ju-jutsuförbundet med Hans Greger som ordförande och stilchef framträdde som representant för stilen Ju-jutsu Kai.
Ju-jutsu Kai
Vill man spåra Ju-jutsu Kais historiska rötter kan man söka dem inom modern judo (som i sin tur har sina rötter främst inom Kito ryu med sina kasttekniker och Tenjin Shinyo ryu med sina fasthållningstekniker). Till rötterna hör också den ju-jutsu Viking Cronholm förde med sig från sina studier, den ju-jutsu Kurt Durewall lärt sig av Kiyose Nakae och vidareutvecklat till en egen stil samt Raymond Cocatres ju-jutsu, i sin tur inspirerat av Minoru Mochizuki. Till detta kan läggas Hans Gregers träning i judo, wado ryu karate och aikido. Men det är inte en fråga om att nedärva tekniker i exakt det utförande de haft. Teknikerna har modifierats och utvecklats genom Hans Gregers arbete med att utveckla självskyddssystem för kriminalvård, väktare och livvakter.
Den moderna ju-jutsun inom Ju-jutsu Kai är således ett ju-jutsusystem som har hämtat tekniker från många håll och valt ut dem så att de är effektiva för sitt ändamål. Därmed är Ju-jutsu Kai ett ”gendai ju-jutsu”, d.v.s. ett modernt och västerländskt självförsvarssystem i motsats till de japanska koryu-system, för vilka det är viktigast att bevara teknikerna oförändrade genom tiderna.
År 2005 slutfördes en omfattande revidering av Ju-jutsu Kais graderingssystem. Den senaste revideringen innebär mer påtaglig självförsvarsinriktning med hög kvalitet, samtidigt som Ju-jutsu Kai blivit mer medveten om sin uppgift som bärare av ju-jutsuns traditioner, japanska och svenska.
”Den främste samurajen är den som aldrig drar sitt svärd”