Klassisk Budo

Klassisk Budo
Av Jan Malmstedt

Var ju-jutsuns historia börjar beror på hur långt tillbaka i tiden man vill gå. Det brukar sägas att den indiske buddhistmunken Daruma, som på 500-talet förde zen-buddhismen till Kina, utövade ju-jutsu. Säkerligen har många grundläggande principer och tekniker i ju-jutsu hämtats från Kina till Japan. Men att ju-jutsu har rötter i Indien och Kina är inte detsamma som att man utövade ju-jutsu. Inte förrän långt senare får avancerade system av obeväpnade kamptekniker som bygger på mjukhetens princip detta namn i Japan.

Bujutsu – kamptekniken

Under inbördeskrigens tid i Japan utvecklades en rad kampkonster till fulländning. Den japanske yrkeskrigaren, samurajen, ägnade sig från barndomen åt att lära sig och ständigt förbättra dessa kampkonster, både beväpnade och obeväpnade. Samurajen behärskade framför allt en rad vapen, särskilt det japanska, böjda tvåhandssvärdet katana, smitt av två sorters stål, vasst som ett rakblad. Men han var också en mästare med pilbågen, spjutet, stridslien och mindre (ibland dolda) vapen.

Samurajen utbildades i den skola, ryu, som föredrogs av den klan han tillhörde. Varje skola hade sina tekniker för den beväpnade eller obeväpnade striden, även om olika skolor kunde specialisera sig på vissa former. Ett sammanfattande namn på kampteknikerna var bujutsu (bu = kamp eller strid, jutsu = konst eller teknik). Krigarna kallades bushi (shi = man).

Även om obeväpnade kamptekniker ingick i de flesta ryus kursplan, betecknades de inte som ju-jutsu. Detta ord kom i bruk först sedan den långa perioden av inbördeskrig brutits och shogunen Ieyasu Tokugawa gripit makten. Shogunen var militär befälhavare, och det samhällssystem som i och med Tokugawa-epoken utformades från omkring år 1600 var en hårt kontrollerad militärdiktatur. Alla utom samurajerna – som närmast är att jämföra med vår adliga riddarklass under medeltiden – förbjöds att bära svärd. Samurajen hade rättigheter och skyldigheter som är svåra att förstå för den som lever i ett modernt samhälle. Han hade rätt att avrätta en person på stående fot redan för en förolämpning. Många av de ju-jutsu-tekniker samurajen använde i dåtidens Japan är helt otänkbara som självförsvar i dagens Sverige. Samurajen hade dock även en mycket hög moral och styrdes av ett invecklat regelsystem, bushido (krigarens väg).

I en kampsituation kunde samurajen mista sitt favoritvapen, svärdet. Kanske ville han som den stolte adelsman han var inte ens nedlåta sig till att använda svärdet. Eller också behövde svärdsfäktningen kompletteras med andra angrepps- och försvarstekniker. Dessa obeväpnade system kom från 1600-talet att kallas ju-jutsu eller yawara. De olika ryu undervisade i sina olika ju-jutsu-system och man har räknat med att det under 1600-talet fanns över 700 olika ju-jutsu-system. Stilarna lade olika tonvikt vid t ex fasthållningstekniker, atemi (= stöt mot kroppen genom slag eller spark) eller kasttekniker. Skolorna hade dock en gemensam princip, att utnyttja principen om ju. Detta ord kan översättas på många sätt. Det vanligaste är mjukhet. Men ju kan också betyda flexibel och syfta på förmågan att snabbt byta både teknik och förhållningssätt. Ju kan även betyda ädel och syfta på principen att inte i onödan tillgripa det för samurajen närmast heliga svärdet; mjuk kan också uppfattas som motsatsen till hårt – som stålet i svärdet.

Klassisk budo

När Japan från 1600-talet blev fredligare ville samurajerna fortsätta att träna sin skicklighet med vapen. Därför knöt man träningen närmare till zen-buddhismen, som lärde att även en fysisk aktivitet kunde fungera som meditation, där man genom koncentration och ständig övning blir mer medveten om sin omgivning och därför ökar förmågan till intuitivt handlande. Man började nu i stället för bujutsu tala om budo (do = väg). Denna budo ska dock betecknas som klassisk budo i motsats till den moderna budon. Denna klassiska budo innebar en träning i syfte att främja en mental utvecklig.

Modern budo

Det japanska samhället stod stilla under nära 300 år. I slutet av 1800-talet öppandes det – under västerländsk påtryckning – och militärdiktaturen, shogunatet, avskaffades och japanerna blev snabbt ytterst västorienterade. De gamla kampkonsterna upplevdes inte längre som värda att träna, bland de kampkonster som var på väg att försvinna var ju-jutsu. Som tur var överlevde emellertid några ju-jutsu-skolor och drog inte minst till sig gästande västerlänningars intresse, kanske därför att den moderna idrotten nu börjat växa fram, särskilt i England och USA. Bland de ju-jutsu-skolor som fanns kvar i slutet av 1800-talet kan särskilt nämnas Kito ryu och Tenjin Shinyo ryu, som studerades intensivt av en yngling vid namn Jigoro Kano. Ur dessa skolor samt ur Daito ryu och andra ju-jutsu-system sammanställde han ett eget system, som inledningsvis kallades Kano ju-jutsu omväxlande med Kodokan judo. Kano, lärare till yrket, tänkte sig sin ju-jutsu eller judo närmast som ett sätt att både bevara ett nationellt kulturarv och utveckla ett nytt gymnastiksystem för t ex skolor.

Västerlänningar i Japan – bland annat engelska officerare – lärde sig ju-jutsu och japanska ju-jutsu-mästare gästade USA och England redan före år 1900. Omkring sekelskiftet verkade många japanska ju-jutsu-mästare även i Frankrike och Tyskland. Efter hand förvandlades de flesta av samurajens kampkonster, t ex fäktningen (kendo), till moderna idrotter – modern budo. Genom att ju-jutsu blev känt huvudsakligen via det engelska språket kom den språkligt oriktiga stavningen jiu jitsu att bli den vanliga även i Sverige.