100 år i Sverige

Om SJJF – 100 år i Sverige
Av Jan Malmstedt

Ju-Jutsu i Sverige från 1904

År 1904 utbröt det ett krig mellan Japan och Ryssland vilket slutade med seger för Japan. För Sverige innebar kriget att en väsentligt mindre nation i krig med Sveriges arvfiende slutligen avgick med segern, Japan-intresset blev nu mycket stort. Redan 1904 presenterades ju-jutsu i svensk dagspress och idrottspress. Ju-jutsu beskrevs inte bara som en dramatiskt effektiv självförsvarsteknik utan också som en form för fysisk träning. Därmed fanns grundpelarna för dagens moderna ju-jutsu, kombinationen av självförsvar, motionen och idrott redan under seklets första år (även om tävlingsinslaget tillkommit senare).

I Sydafrika fick den svenske sjukgymnasten, boxaren och idrottsmannen Viking Cronholm lära sig ju-jutsu av en engelsk officer. Han återvände till Sverige 1907 och introducerade genast ju-jutsu. Den första offentliga uppvisningen – följd av en självförsvarskurs – genomfördes i januari 1908. Cronholm fortsatte sina studier för flera japanska mästare, sannolikt hos de japaner som startat ju-jutsu-institut i London. Hans första demonstrationer av ju-jutsu i Stockholm blev enormt uppmärksammade och han möttes med stort intresse av de främsta idrottsledarna i Sverige. Cronholm ägnade sig under återstoden av sitt liv åt att utbilda militärer, poliser, väktare och andra uniformerade grupper i närstrids- och självförsvarsteknik. Cronholm demonstrerade dock gärna sin ju-jutsu i idrottsföreningar. Genom Cronholms insatser blev jiu jitsu ett känt begrepp i Sverige. Genom att så många människor fick lära sig hans tekniker, kom ju-jutsu inte heller att omges med den mystik, som ofta kännetecknat budo.

Det måste understrykas att Cronholms ju-jutsu aldrig utvecklades till något idrottsligt system eller tränades systematiskt och i större skala i några idrottsorganisationer. Den ju-jutsu Cronholm utövade har dock många likheter med dagens och många av de tekniker han lärde ut tränas även i dag men i ett något annorlunda utförande. Hans personliga favoritteknik kallades kyssgreppet och var särskilt lämpat att användas av kvinnor mot ovälkomna uppvaktningar. Det påminner mycket om en av de tekniker som idag tränas (mot livtag framifrån, till gult bälte). Viking Cronholm var aktiv, bland annat med uppvisningar, ända upp i 75-årsåldern. Han avled 1961 i en ålder av 87 år. Cronholm var en föregångsman även så till vida att han mycket gärna lärde ut ju-jutsu till kvinnor; hans hustru Ester var mycket kunnig i ju-jutsu. Genom Cronholms insatser blev ju-jutsu den budo som har den utan jämförelse längsta historien i Sverige.

Undervisning i ju-jutsu kunde också erhållas hos Alex Weimark, som drev ett institut för boxning och ju-jutsu i Stockholm från 1920-talet och till slutet av 1950-talet. Flera av Cronholms elever sysslade också med instruktion vid självförsvarskurser, på polisskolan och i det militära.

Modern budo till Sverige

År 1948 kom den första judo-utövaren, Jacques Rigollet, till Sverige och började träna en mindre grupp i Stockholm i judo och ju-jutsu. Nu såddes de första fröna till den moderna, mer idrottsinriktade budon i Sverige. Några år senare började Carl Marten, en tjeck med svart bälte i judo och ju-jutsu, undervisa i ju-jutsu. Carl Marten var den förste högt kvalificerade instruktören av modern typ som var verksam i Sverige. Många av de äldsta pionjärerna i dagens ju-jutsu fick sin första skolning hos honom. Särskilt betydelsefull för den moderna budons framväxt var Gerhard Gosen, 2 dan judo, som kom till Sverige 1957 och inledde en avancerad judo- och ju-jutsu-träning.

I slutet av 1950-talet hade ett stort antal judoklubbar växt upp i Sverige och år 1960 bildades Svenska judoförbundet. Året därpå anslöts SJF till Riksidrottsförbundet. I mitten av 1960-talet började man träna även andra budoarter i Sverige, aikido, karate och kendo. Inom judoförbundet lade man allt större vikt vid självförsvarsträning och ju-jutsu inom ramen för judo. Ju-jutsu fick emellertid efter hand en allt starkare egen identitet. Under senare delen av 1960-talet fick de olika budoformerna egna sektioner och ju-jutsu (fortfarande dock stavat jiu jitsu) fick en egen sådan sektion. Kurt Durewall, som ända sedan 1940-talet intresserat sig för ju-jutsu, blev sektionens ordförande. Han, Stig Bergman och aikido-utövaren Jan Beime utformade grunderna för ett nytt ju-jutsu-system. År 1970 lämnade Kurt Durewall sektionen och senare även judoförbundet för att bilda sin egen organisation med en annan inriktning av ju-jutsu. Stig Bergman som varit instruktör tillsammans med Durewall blev ny ordförande i sektionen. Hans Greger blev sekreterare. Den nya styrelsen införde stavningen ju-jutsu för att skapa en ny profil på verksamheten. Denna stavning stämmer också överens med det internationellt accepterade sättet att omskriva japanska ljud.

År 1973 blev Hans Greger ordförande i ju-jutsusektionen vilket han var fram till 1998. Sedan dess har Hans Greger, nu 10:e dan Ju-jutsu Kai, varit ordförande och riksinstruktör samt stilchef för svensk ju-jutsu. Utvecklingen under 1970-talet var mycket stark vad gäller ju-jutsuns teknik. Antalet utövare var dock relativt litet. År 1970 fanns 15 klubbar med ca 800 medlemmar. Tio år senare hade sektionen ökat till 41 klubbar med totalt 2 280 medlemmar. I dag är Svenska Ju-jutsuförbundet en stor organisation med ca 80 klubbar och ca 5000 medlemmar i hela landet.

Ju-jutsu hade nu återskapat en identitet som den äldsta, obeväpnade budoarten samtidigt som den fått en plats i den svenska idrottsvärlden. Samtidigt har systemets tekniker anpassats till vad som är förenligt med den lagstiftning som gäller i dagens Sverige. Avancerade, för självförsförsvaret knappast användbara, tekniker tränas dock inom systemet för konstartens skull.

Ju-jutsu kan tränas som självförsvar, motion, tävling, eller för teknikens egen skull – som konstform, allt i enlighet med ju-jutsu-utövarnas motto:

”den främste samurajen är den som aldrig drar sitt svärd”